fredag

24 feb



”Ni började bra. Vem har nu hindrat er, så att ni inte längre lyder sanningen? Till det har ni inte blivit övertygade av honom som kallade er. Lite surdeg syrar hela degen.” (Gal. 5:7-9)

Galaterna hade en gång blivit frälsta av bara nåd. Nu hade irrlärare nästlat sig in ibland dem, människor som förkunnade att man måste göra vissa goda gärningar för att duga i Guds ögon. Nu undervisade Paulus dem om friheten i Kristus. Han tillrättavisade dem, påminde dem om denna frihet och varnade dem för att låta ett slavok läggas på dem igen. Sedan står det at lite surdeg syrar hela degen, eller modernare – lite jäst får hela degen att jäsa. Vi tror ibland att en liten försyndelse inte spelar så stor roll. Men här varnar Bibeln oss för att kompromissa med synden.
Vid en kvinnokonferens såg jag en fin illustration av detta. Den som undervisade bad att få en flaska med rent vatten. Någon kom in med en stor flaska rent och klart vatten. Sedan bad hon någon annan att gå och hämta vatten från toaletten. En kvinna kom in med en flaska med grumligt kloakvatten. Så hällde föreläsaren några droppar av det grumliga kloakvattnet i flaskan med det rena klara friska vattnet. Omedelbart grumlades hela innehållet och ingen ville längre dricka av det vattnet.
Gud vill att vi ska tjäna honom helhjärtat och utan kompromisser; att vi ska vara ”det osyrade brödet”  eller ”det rena vattnet”. Det är bara då, som andra människor får lust att komma och äta av den levande brödet och dricka från samma källa som oss.
BÖN
Herre, hjälp mig idag att leva i den frihet som du har köpt åt mig, den som kallas nåd. Hjälp mig att inte släppa in något orent i mitt liv som besudlar det äkta livet i dig.

torsdag

23 feb



”Härlighetens Gud visade sig för vår fader Abraham… och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land jag skall visa dig. Då lämnade Abraham Kaldeen…”
(Apg 7:2)
Minnesbilden är så stark. Jag minns min nya gråa kappa. Jag var kanske 4-5 år. Vi stod på kajen när mostern skulle resa till Amerika med den stora atlantångaren. Jag såg hennes lilla ansikte högt däruppe på däck, strax ovanför relingen. Hatten satt lite på sned och hon vinkade till oss. Sedan lade skeppet ut. Som seden var, kastades det en massa pappersgirlanger från båten till dem som stod på kajen. Girlangerna, i alla färger, band samman folket på båten och folket på kajen, och mattan av girlanger utefter skrovet, såg nästan lika kraftig ut som förtöjningstrossarna som redan hade lossats. Båten hade lagt ut, för sin långa resa till landet på andra sidan. När båten långsamt gled allt längre ut, brast den ena efter den andra av pappersgirlangerna och till slut hade alla band mellan det gamla landet och människorna på båten slitits av. Nästa gång båten la till skulle det vara i den nya världen på andra sidan.
Den här bilden har kommit tillbaka till mig sedan jag blev vuxen, som en bild på det andliga livet. Att bli en kristen är lite som att lägga ut på en lång resa. De kära vännerna i det gamla står där på kajen och girlangerna som binder oss samman ser så starka ut. Men när vi väl låter Guds andes kraft föra oss längre och längre ut mot den nya destinationen, så brister banden som vill hålla oss kvar. Precis som Abraham blir vi idag kallade av härlighetens Gud att lämna det gamla och gå till ett land som han ska visa oss. Abraham fick ingen uppenbarelse om hur det skulle bli i det nya. Han fick förlita sig endast på Guds löfte. Så är det också för oss. Låt oss göra som Abraham. Låt oss ge oss av. Låt oss slita varje band som vill hålla oss tillbaka.
BÖN
Herre, du som är härlighetens Gud, tack att jag får följa dig in i det som du har tänkt för mitt liv. Hjälp mig att låta alla band, som vill hålla mig tillbaka, brista och följa dig helhjärtat in i en okänd framtid.